liv

I rörelse

I april förra året, under de så kallade påskkravallerna, inledde jag en längre diskussion med en dåvarande bekant som, vilket förvånade mig, visade sig ha en annan politisk åskådning än jag själv. Jag minns att det var en ljus påsk, någorlunda varm, och det var dammigt och skitigt som det ofta är de första vårveckorna, det ligger fortfarande kvar grus på cykelbanorna, det är någon odefinierad finkornig sand överallt. Min dåvarande bekant förvånade mig genom att argumentera för att det nu var slut med demokratin i Sverige, de mörka krafterna hade tagit över, det enda sättet för staten att reglera den kraftiga sociala oron var att slå tillbaka resolut, man fick inte visa någon tveksamhet. Jag och min bekant åt hamburgare på en innergård i Mölndal. När jag i efterhand tittar på foton visar det sig att han bar en t-shirt med ett namn på, jag googlar det, det visar sig vara en youtuber i gränslandet mellan högerextremism och konservatism, nån anti-woke-amerikan. Min bekant är socionom, har gjort stora yrkesmässiga insatser i en strävan efter ett rättvist samhälle med bättre villkor för de mer utsatta folkgrupperna och med målet att ge särskilt ungdomar en mer meningsfull fritid. Han visar sig vara hjärntvättad. Det går inte ihop.

I syfte att förstå min bekant begår jag olika handlingar som inte riktigt rimmar med min i övrigt skenbart kategoriska natur. Jag lyssnar på hans inrådan på ett antal poddar bestående av män klart i det dova skuggland som är nyliberal högerextremism: Hanif Bali, Ivar Arpi, Jörgen Huitfeldt. Jag har en ärlig önskan att försöka förstå, men inte att förstå det min bekant tror att jag vill förstå (det vill säga hans allmänna politiska åskådning). Istället vill jag förstå hans hjärntvätt, vägen från socionomprogrammet till radikalisering till radikal, vägen från humanist till avhumanist. Jag lyssnar på timtals av poddar, det är ett konstant mörker. Trodde i min enfald att de ändå skulle ge mig något, kanske någon sorts svart humor, kanske skärvan av en politisk analys, istället är allt som möter mig en stenkorkad och genomvidrig syn på människan, ett latent hat mot alla som uppfattas som svaga, ingen analys över huvud taget. Det går inte ihop, jag förstår inte den person jag trodde mig känna, vi fortsätter skriva till varandra. Han kallar Ebba Busch för häftig och karismatisk, jag kallar henne psykopat. Jag länkar flera böcker som handlar om förortskravaller, flera forskningsrapporter om polistaktik och upploppets dynamik, försöker förklara att det som nu har skett i Norrköping och Linköping och Örebro inte är demokratins undergång utan följden av bristfällig planering och ett antal olyckliga omständigheter som sammanfallit, en perfekt storm. Min bekanta, som i övrigt ger intryck av att vara en läsande och förstående person, läser inte och förstår inte, vi fortsätter att skriva.

Den 27 april 2022 dör Kristian Lundberg, den författare som nog mer än någon annan samtida författare har beskrivit prekariatet och de utnyttjade människornas villkor eller snarare brist på villkor. Jag läser i snabb takt och på olika tågresor Och allt skall vara kärlek, Sånger från avgrunden, jag läser om Yarden. Jag nämner Kristian Lundberg för min bekant, han vet inte vem Kristian Lundberg är. När påskkravallerna lättar något från mediernas förstasidor tar istället NATO-processen vid, Erdogan börjar ställa krav på Sverige. Den person jag trodde var humanist relativiserar nu en diktator, antyder att Erdogan nog har mer rätt än sossarna i alla fall, jag bryter kontakten.

Det blir inga fler sms. Och Kristian Lundberg skriver:

Den svenska arbetarrörelsen, folkbildningen, frikyrkorna och delar av nykterhetsrörelsen lyckades på kort tid bygga upp ett folkhem där människan, den enskilde människans utsatthet, stod i fokus. Aldrig mer ett samhälle där världen delas upp i de som äger och de som blir ägda. Aldrig mer skulle maktlösheten vara en daglig, ständigt återkommande känsla.

Hur kunde det då komma sig att vi idag har skapat ett system som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är?

Standard
liv

Hälsning från tåg 428

Hej, det var länge sedan sist. Det har hänt lagom mycket. Under det passerade året tog mitt kropp någon form av språng och blev betänkligt äldre, kanske inte i köttet men i anden. I mars 2022 fick jag en ledbandsskada på tummen vilket avsevärt nedsatte min förmåga att exempelvis skala potatis och skruva upp korkar. När det väl var läkt tvärnitade jag i grus medelst cykel vilket orsakade gipsbehandling i tre veckor och handledsrehab som nu är inne på fjärde månaden. Men en positiv effekt av dessa båda upplevelser är att jag numera är ganska glad och nöjd så länge ingenting gör ont. Detta kan vi i medelåldern samlas kring. Ett gemensamt manifest.

I övrigt är jag på väg till Stockholm av samma skäl som förra gången jag skrev, fast numera som instruktör istället för kursdeltagare.

Det slutade regna strax utanför Skövde.

Standard
liv

Hälsning från tåg 402

Gick upp 04.40, åter slungad till en välbekant men sällsynt rutin, att ta 05.44-tåget till Stockholm. Min offentligt finansierade arbetsgivare har ingenting till övers för oss som gärna vill ha en god natts sömn i kroppen före en veckolång utbildning på annan ort, men vi kompenseras med förstaklassbiljett (dock endast på supertidiga avgångar) där fulsnygg SJ-frukost ingår. En färglös fralla, ett par sladdriga skivor ost, yoghurt, müsli från Saltå kvarn som välsignats av en ovaccinerad schaman på en äng utanför Södertälje. Men jag får ta hur mycket kaffe jag vill, och alltihop är förpackat i kartonger som har drag av en ganska tilltalande brutalistisk estetik.

Sedan sist jag skrev har Ryssland invaderat Ukraina, vi har under stilla veckan drabbats av ”social oro”, valåret har därmed också satt igång och jag är redan spyfärdig på allt vad politik och nyheter heter. Om det inte vore för min fäbless att befinna mig mitt i det informationsflöde jag hatälskar hade jag nog flyttat ut på landet och isolerat mig för länge sedan. Kanske till en äng utanför Södertälje.

Standard
liv

Gott så

Ser tillbaka på året som har gått och tänker att mängden publicerad text på denna blogg är ganska representativ för tiden som har passerat. Det har i många avseenden varit ett typiskt mellanår, ett sådant som ligger efter 2020 men före 2022. En sak som har varit bra är frånvaron av omedelbar död samt omvänt närvaron av liv, både nytt och gammalt.

Får se hur 2022 blir. Jag har redan planerat in den traditionsenliga apokalypsfilmen på nyårsdagen. Denna gång blir det Don’t look up som enligt uppgift handlar om en komet men som väl förmodligen handlar om klimatet. Såg på Facebook att någon hade bjudit in mig till evenemanget Flygfritt 2022 men vem fan ska ut och flyga? Jag är lycklig så länge jag kan åka snabbtåg då och då.

Nu lämnar vi det här bakom oss.

Standard
liv

It’s a series of tubes

Någon gång sent förra året blev jag informerad om att man inte har tandkräm på tub i Kroatien, ett land jag genom blodsband på olika sätt kan relatera till. Det visade sig stå1 på internet att man istället har hinkar med tandräm – 2 kilo, 5 kilo, 10 kilo eller mer, som man med en personlig sked tar upp tandkrämen ur. Skeden är av keramik.

Jag har sedan detta tillfälle funderat mycket på burkar, tuber, och ändamålsenliga förpackningsstorlekar. Längtade lite efter att ha en egen hink med tandkräm, jag har aldrig gillat tandkräm på tub. Tuben får en avvikande form, det blir kladdigt, den kan efter ett tag inte stå upp på ett balanserat sätt.

Har tuben existensberättigande?

Vintern gick. Våren kom. Jag började ifrågasätta olika typer av självklarheter. Ska jag verkligen ha tomatpuré på tub? Det lagas en icke marginell mängd tomatbaserad sås i detta hem. Vi hade en diskussion i gruppchatten och flera av mina vänner hävdade att tomatpuré möglar om man har den i burk. Jag sparkade bakut, det är väl bara att underhålla burken? Regelbundet laga mat med innehållet? En öppnad men oanvänd burk är en dålig burk. Jag spanade runt lite på balkanaffären vid Frölunda torg. Såg inga tandkrämshinkar men hittade tomatpuré på 5 kilo-konserv. Blev dock distraherad och kom ut ur butiken med 1 kilo urkärnade kalamatioliver i den största glasburk jag någonsin hållit i.

Jag köpte en mindre burk tomatpuré på mitt Ica istället.

Eftersom jag sedan dess har haft 1 kg kalamataoliver i den största glasburk jag någonsin ägt, har det blivit en och annan oliv under sommaren. Min olivkonsumtion har gått upp en aning, kan man säga. Jag har lagat pasta med oliver. Jag har lagat grekisk böngryta. Jag har ätit oliver med tandpetare från en liten tallrik framför teven.

Jag kände att jag äntligen hittat hem. Oliver på stor burk var det min matlagning hade saknat sedan jag nyligen hemifrånflyttad upptäckte konservhyllan i min lokala butik. Oliverna tog slut strax före en av mina semesterresor. De höll perfekt ända till slutet.

När jag kom hem från Stockholm hade min tomatpuré möglat.

Informationen om de kroatiska tandkrämshinkarna visade sig senare vara en bluff2.

Standard
liv

Ur min telefon

Sedan en tid tillbaka jobbar även jag 100 procent hemifrån, vilket många av er kära läsare ju har gjort sen i mars. Växlar lite mellan att känna mig som att jag håller på att bli galen och att detta ändå är ganska okej. Men det är ju smittsäkert att vara galen.

Detta har jag gjort i helgen:

Sju minusgrader säger ni? Kallt om röven?
Värmen kommer inifrån.

Såg en fin bil.

Gick upp i de långa skuggornas berg: Änggårdsbergen.

Myten säger att det finns nedlagda gruvor, ravepartyn, knark och så vidare i detta berg.

Jag såg bara långa skuggor.

När jag kom upp för den långa långa uppförsbacken som inledde min långa vandring på de långa skuggornas berg möttes jag av en skylt. Jag ordnade en omröstning i en gruppchatt: ska jag gå till höger eller vänster? Det var bara Jonas och Ola som hann svara. En röstade höger och en röstade vänster. Jag slog en tärning och valde vänster.

Uppe vid fårhagen såg jag ett lejonkungenträd.

Jag fastnade vid en skylt igen. Men den här gången behövde jag inte välja höger eller vänster.

Jorden är rund? Och alla vägar leder till Eklanda.

På kvällen våttorkade jag golvet. Det såg rent ut men vattnet blev smutsigt ändå.

Efteråt kände jag mig nöjd.

OBS! BILDEN ÄR ETT MONTAGE

Jag deltog också i en till mig närstående familjs hamburgerrestaurang-lajv. Via videokonferens tog jag emot beställningar. Jag lyckades sälja på modern H paketet ”FÖRSÄKRING PLUS” som skyddar hamburgaren mot olycksfall, inbrott, drulle, vattenskada. Tyvärr tog jag min svartrutiga skjorta och inte min rödrutiga vilket nog hade varit mer McDonalds-liknande. Den kanske ingår i FÖRSÄKRING SUPER.

Jag gick ut på en promenad till. Dom bygger massa nya hus vid min gamla studentlägenhet.

Den stora, kala betonghuskroppen med många löst hängande bygglampor utgjorde en skarp kontrast till det omgivande mörkret och jag kände mig som en av åtta miljarder människor på denna jord.

Stötte på ett annat nybygge nära AG, folk har julpyntet kvar! Vad är det här för sinnessjukt tänkte jag till jag kom på att tjugondag knut redan passerat för länge sen, och sedan bibehöll jag min ursprungliga tanke.

Vid det här laget kändes -7°C mer och mer som -7°C och jag snabbade på stegen hem. Sedan spelade jag dataspel.

Eftersom jag har ett lagom mått av självplågeri kombinerat med någon sorts träningsnarkomani i mig sprang jag samma sträcka (drygt 6 km) i dag. Det var inte -7°C längre.

Nu ska det regna i en vecka.

Standard
liv

Spaning

Upphettad majs, så kallad momochitl1 tycks vara en stark trend år 2021. Redan den 7 januari talade delar av min bekantskapskrets in extenso om denna delikatess. Det finns många potentiella användningsområden: rätten kan bäras som halsband eller huvudbonad och i särskild dans, eller varför inte som tillbehör till vickningen2. Den var tidigt en del av ceremonier och fanns som ornament på statyer. Försäljningen tog anmärkningsvärt nog fart under depressionen på 1920-talet och vad vore väl mer lämpligt än att vi nu bara KÖR, under denna vår förevarande depression.

Måste bara ta mig till Hemköp Masthugget där det tydligen finns särdeles sällsynta sorter på lösvikt3 (18,90/hg).


  1. DN 2007-02-22 
  2. Vickning (eller nattsexa) kallas en enklare improviserad måltid som äts framåt natten eller småtimmarna. 
  3. Ej att sammanblanda med viktlös, vilket förefaller vara dessa korns naturliga tillstånd kring 180”C. 
Standard
liv

Manus manum lavat

Minns att jag förra nyår skrev något om att det enda man kan vara säker på är att framtiden inte kommer att präglas av status quo som baktiden hittills har gjort. Det finns mycket att säga om 2020, de flesta skulle väl säga att det har varit ett dåligt år men jag vet inte om jag håller med. Kanske har drabbats av något hurtigt optimistiskt så här på sluttampen men när jag tänker tillbaka minns jag nog det som var bra?

Exempel på det som var bra: glad för skidresan jag hann med innan pandemin, uppskattar insikten i att även en relativ ensamvarg som jag verkligen behöver träffa andra människor, minns med värme alla tillfällen som det ändå har blivit så under året, har lärt mig att vara ledig och umgås med mig själv på ett mycket mer konstruktivt sätt än tidigare, har labbat med mitt datanätverk till den grad att jag nu har snabbare internetuppkoppling än vad jag vågat drömma om, har sprungit och sprungit och sprungit vilket skänkt mig en tidigare oupplevd känsla av lugn och harmoni, har kommit iväg till andra län och även andra sidan Sverige några få gånger vilket jag har levt på i månader efteråt, har fått uppleva min brorsdotter kasta sig in i talets gyllene rike, det forsar ut ord och fullständiga meningar, har lärt mig att vår inomhusförening trots allt håller ihop trots att vi har fått ställa om extremt mycket, har insett hur viktiga mina gruppchattar är för att behålla kontakten med verkligheten, har kunnat jobba hemifrån vilket jag aldrig trodde skulle hända med min nuvarande arbetsgivare, har tryckkokat olika grytor med glädje, har ångkokat olika grönsaker med glädje, har fått glädjande nyheter om ännu fler barn alstrade av personer som jag verkligen tycker om, har så sakteliga börjat skriva lite mer regelbundet igen, har verkligen läst många tegelstenar till böcker, har hängt några dagar på landet vilket gjorde mig lycklig i två månader, har skickat de bästa julkorten hittills, har börjat längta efter hemmafester, har cyklat mer än vad jag har gjort något annat år i vuxen ålder, har sett hur delar av världen omkring mig liksom vaknat upp ur sin medelklassdimma och börja fatta vad som är viktigt, har börjat vakna upp ur min medelklassdimma och börjat fatta vad som är viktigt, har insett att oavsett hur det går med vaccineringen och 2021 så är sommaren en frizon, har insett att alla människor har ångest inför tillvaron och vår pyttelilla plats i sammanhanget, har verkligen verkligen verkligen känt mig lycklig över alla fantastiska människor i mitt liv i min tillvaro och min pyttelilla plats i sammanhanget.

Ser fram emot 2021.

Standard
litteratur, liv

Den som vill handla måste kunna gripa tillfället. Ingen vet om det kommer igen.

Befinner mig för tillfället i 2017. Läste ut Renegater1 av Klas Östergren. Har läst de tidigare böckerna i trilogin, började förstås med Gentlemen när jag var ung och svår etc, och gillade den, men nu när jag är äldre och lätt läste jag mest dessa 748 sidor för att ryktet sa att det någonstans i textmassan fanns 200 sidor eller så om Svenska Akademien2. Östergren har ju länge sysslat med spionromantik, så även i denna bok, vilket glädjer mig. Han är också lite babblig, liksom jag, men när man väl kommer in i det är det enastående berättelser som liksom nystas upp och 70 sidor senare är man tillbaka där uppnystningen började. Svårt att förklara men läs boken om ni har 748 sidor över. Jag fick en större förståelse för den där skandalen3 också.

Har fortsatt med Linderborgs Året med 13 månader vilket än så länge är mycket intressant. Älskar att läsa om journalister som begår journalistik och väger saker emot varandra, vandrar runt i olika redaktionslandskap, konstant ringer diverse vänner med kända namn, flanerar i Stockholm, umgås med Dan Josefsson, tar publicistiska beslut och så vidare. Ja jävlar vad jag har läst denna julhelg. Det är sånt man gör 2017


  1. renega´t substantiv ~en ~erre·neg·at·en●person som har upp­hört att bekänna sig till viss lära och blir starkt kritiserad för det ned­sätt.; särsk. (förr) i kommunistisk polemik↩︎
  2. Ej det band jag 2002 såg i Huskvarna.↩︎
  3. Fortfarande inte bandet.↩︎
Standard
liv

God jul!

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

(Stig Dagerman)

Standard
liv

Heliga natt

Befinner mig för närvarande i hemstaden till vilken jag har flytt under pågående pandemi. Som befolkningen i övrigt tänkte jag idka en annorlunda högtid denna gång, ids exempelvis inte att stryka skjortan denna lillaftonskväll som sig bör, eftersom inga avlägsna släktingar kommer närvara, behöver alltså inte spela vuxen denna gång, men den är easy iron eller vad det heter och får helt enkelt hänga sig i form (på galge, ej i snara). Har förbättrat mitt paketinslagningskoncept med i snitt 30 procent sedan föregående år genom att vänta med själva snörningen till julaftons morgon, på så sätt hinner inga rosetter bli vanställda under transporten osv etc.

Nu ska jag återgå till att läsa Renegater, har dock Bingolotto på i bakgrunden för att behålla kontakten med omgivningens verklighet

Standard
liv

Jag står här frusen fast / äntligen stilla

Jag var ute och cyklade i godan ro förra veckan, skulle göra ett snabbt ärende på lunchen. (Ja, jag jobbar fortfarande på kontoret ibland, vi har egna rum så det får väl anses någorlunda pandemisäkert.) Tänkte att det inte behövdes någon hjälm, en femminuterstur till Nordstan, glasögonen var på, lurarna i. Så – plötsligt! – körde jag in i en kant, for av cykeln. Hann i situationen uppfatta att vad som föreföll vara en hel högstadieklass stod på trottoaren och idkade samvaro – det här blir pinsamt! tänkte jag, alltmedan jag flög av cykeln, satte i en fot, hann reflektera över att ”den här balansen är otillräcklig”, lutade mig framåt, satte i armen i en båge som vi gör i kampsporten jag tränar och gjorde ett perfekt så kallat framåtfall, rullade ner på kullersten och upp igen. Glasögonen hela, över huvud taget helt oskadd, men på något outgrundligt vis bröts nyckeln av i låset. Högstadieklassen ifråga visade en rörande omtanke, ett av barnen dröjde sig kvar i någon halvminut: ”är det säkert att det gick bra?”.

Två lärdomar av detta: 1. är tacksam över att ha tränat fallteknik, 2. det är för fan omöjligt att få ur nyckeln. Har monterat av låset, får köpa ett nytt. En liten konsekvens av en stor gravitationsupphävande upplevelse

Standard