Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt

Diskuterade detta med myndigheternas i dag skärpta ton och andra vågen etcetera med en person, nämnde att jag i våras visserligen initialt hade ett enormt ångestpåslag men att jag också vande mig vid situationen under årets ljusa månader vilket nog underlättar nu när vi som förväntat drabbas av säsongsvariationen under årets mörka månader. Visade sig att den andra under sommaren och tidig höst å sin sida hade slappnat av och tänkt att det nog var över vilket orsakat en större förvåning och därmed smäll nu. Vad olika man kan uppleva samma skeende ändå.

Min inställning för tillfället är mer ”jaha, årets vanligtvis dödaste* månad december blir lika död i år, hoppas det går att fira jul bara”.

*: Vet att nån rabiat svensklärare en gång påstod att man inte kan böja ”död” men det går alldeles utmärkt, vilket ni ser.

Vi gasar oss ur den här vintern

Har hamnat i nån sorts produktivt skov där jag jobbar enligt principerna ”allt som går snabbt ska göras direkt” samt ”bara gör klart skiten du har skjutit på i två månader”, inte helt oväntat mår jag toppen av detta och känner mig verkligt nyttig, en god anställd, en exemplarisk ideellt arbetande, en nyckelperson i mitt ensamhushåll. Vattnade till och med blommorna i dag

10 000

Planen var att lufsa en kilometer, vila 90 sekunder och göra om det sex gånger. Men när jag inklusive uppvärmning var klar, lätt dimmig i blicken, varm som en medeldyr mikrovågsugn efter att ha kört nio nuggets i 12 minuter på programmet ”crisp”1, visade det sig att jag hade förflyttat mig åtta kilometer, så jag sprang två till. Och poff så hade jag för första gången i mitt liv sprungit en mil. Hurra!


  1. Detta var hela min lunch i dag, vet inte om det var därför(?) jag hade KRAFTEN att träna men det är den krassa verkligheten år 2020 

Mellan rader av symmetriska hyreshys

Sitter och nostalgiläser gamla dagböcker och blogginlägg och slås av vilka otroliga vertikala och horisontella förflyttningar jag gjorde i den gamla världen. Det var Haninge och Nyköping och Skurup. Det var spontana turer till IKEA och krogbesök och ÄRENDEN.

I den ljusnande friskförklarad framtid ska jag (utan inbördes ordning):

  • Äta en sån där enorm chokladboll för 35 spänn i Torvallahallen
  • Sitta på ett tåg från Deutsche Bahn och tänka ”det här är ju otroligt mycket bättre än i Sverige” trots att DB är skit
  • Kanske hjälpa till med att bygga en bastu?
  • Ta ett nattåg till Åre, ta en avancerad promenad upp och ner för en kulle, åka hem samma dag
  • Idka spel och dobbel i mer eller mindre inrökta/insupta lägenheter runt om i Göteborg och på Sveriges största ö
  • Kasta en frisbee eller disc eller vad nu proffsen säger
  • Bli väckt 06.55 i Bagarmossen för att spela tv-spel
  • Lära mig lösa en rubiks kub
  • Spela gitarr inför publik
  • Bygga en bunker
  • Äta nudlar
  • Hugga ved
  • Elda ved
  • Avgå
  • Ingå
  • Te

Come on, rise up

Ägnar mig åt att följa ett historiskt skeende osv etc, precis som förra gången lär det väl bli ett historiskt antiklimax eller möjligen ett historiskt kaos. Uppseendeväckande är dock nivån på SVT:s valvaka som är sämre än urusel, det är en kavalkad av ljumna analyser och falsk balans. Nyss fick Mattias Karlsson sitta och citera Trump i tio minuter, nu sitter nån halvkändis (”Parnevik”???) och snubblar på orden. Längtar faktiskt till FILIP & FREDRIK sätter igång på DPLAY klockan 23, jag ber om ursäkt om jag just i detta nu kommer ut som snubbe men det är så det är.

Återkommer eventuellt i morgon med en ljummen analys

Veni vidi vici Vaude

Är det nåt den här pandemin[1] har förändrat i mitt liv så är det mitt förhållningssätt till platsen utomhus. Redan i våras lärde jag mig att springa, träna med handskar, göra armhävningar i blåst! Och sedan den 28 september 2020 har min lilla enmansfamilj utökats, den består numera av mig själv och Vaude Covero II.

Den har en elastisk magrem, den har loopar för händerna. När jag stiger upp ur min Markus[2] och drar på mig Vaude Covero II går jag från kontosråtta till odödlig. Jag går från 0 km/h till minst 25. Med enbart mina ben som vapen kan jag ta mig vart jag vill!!!

Har förresten lärt mig att det obehagliga med att cykla i fullständigt ösregn inte på något sätt är regnet i sig. Det är istället:

  • Att ha på sig för mycket kläder. Vet inte hur det är med er men jag är ytterst varmblodig. Har testat mig fram till att en utetemperatur på ca 10-11 grader samt Vaude Covero II inte kräver någon jacka. Istället fungerar det bra med en helt vanligt långärmad tröja.

  • När Hans-Petter/“Bosse” av någon helt orimlig anledning får för sig att just spöregn är det bästa vädret att köra lite för fort och aggressivt i medelst sin BMW som förresten saknar såväl körriktningsvisare som pontoner och passerar i 67 km/h på en 50-väg, för säkerhets skull via den 9 meter långa vattenpöl som råkar vara utplacerad i direkt anslutning till cykelbanan.

Får se hur bra Covero klarar av det sidskrollande 0-gradiga slask som kännetecknar Göteborg i november/december. Men än så länge har vi en god relation. Trevande, men god.


  1. Tycker fortfarande det är svårt att benämna det som hittills passerat av 2020 på ett sätt som inte låter urkorkat. “I dessa tider” går bort, “under rådande omständigheter” är inte ens att tänka på, “coronan” låter för slängigt och “året 2020” kan syfta på allt som just nu är åt helvete, dvs det mesta

  2. Ni som har hängt med ett tag minns säkert mitt inlägg från den 25 december 2011: "Jag har fått en Markus. Han är inte så livlig för tillfället, det är svårt att tränga igenom hans skyddande skal. Man behöver nog både sax och kniv. För att inte tala om monteringen! Jag känner på mig att det blir den svåraste prövningen för vår relation hittills. Men när det är gjort, på torsdag, så kan jag sjunka ner i Markus, kanske med mina nya tofflor på mig, och bara finnas till. Kanske dra i spaken så han blir lite längre. Kanske snurra några varv. Markus. Så flexibel. Så bekväm."

BILDEXTRA

Så här nöjd kan man vara i sin poncho.
Så här kan glad kan man vara på Hans-Petter/”Bosse”

November månads första recept

När vi nu går in i november (av många betraktad som årets sämsta månad, dock inte av mig, jag är sedan vintern 2009 fullt övertygad om att februari är årets sämsta månad, och inget februari efter 2009 års feburari har bevisat motsatsen) är det läge att börja laga mat som så att säga värmer en inifrån1. Redan förra helgen tjuvstartade jag och Olle genom att laga palak paneer, denna helg blev det istället sötpotatisgryta. Se receptet nedan, skamlöst stulet från amerikanska underrättelsetjänsten ICA eller vad den heter

Indisk sötpotatisgryta med kikärtor och chili

Ingredienser

  • 3 gula lökar

  • 3 vitlöksklyftor

  • 1 röd chili2

  • 1 förp kokta kikärter (à 400 g)

  • ca 500 g sötpotatis

  • 4 port fullkornsris3

  • 2 msk olivolja

  • 1 msk svarta senapsfrön

  • 1 1/2 tsk kummin

  • 2 msk riven färsk ingefära4

  • 2 tsk curry5

  • 4 dl vatten

  • 1 grönsaksbuljongtärning (eller motsvarande mängd fond)

  • 400 ml lätt kokosmjölk6

  • 10 cocktailtomater (gärna romanticatomater)

  • 1 lime

  • salt och svartpeppar

  • 1 kruka koriander7

Gör så här

  1. Skala och skiva lök och vitlök. Dela, kärna ur och hacka chilin.8

  2. Häll kikärterna i ett durkslag, skölj under kallt vatten och låt rinna av.

  3. Skala och riv sötpotatisen grovt.

  4. Koka riset enligt anvisningen på förpackningen.9

  5. Fräs lök, vitlök, chili och sötpotatis i oljan i en gryta.

  6. Mortla10 senapsfrön och kummin. Skala och riv ingefäran, rör ner den och kryddorna i grytan. Tillsätt vatten, buljongtärning, kokosmjölk och kikärter. Koka tills sötpotatisen är mjuk.

  7. Skär tomaterna i halvor och vänd ner dem i grytan. Smaka av med limesaft, salt och peppar.

  8. Servera grytan med ris och koriander.


  1. Observera dock att mina kryddmått så att säga ibland råkar bli lite större än gemene mans. 

  2. Otillräckligt. Tog tre. 
  3. Vad är det här för jävla trams. FULLKORNSRIS? Tog basmatiris. 
  4. Ingen aning om hur mycket ”2 msk ingefära” är, jag tog en rejäl bit
  5. Köpte naturligtvis ingen curry eftersom curry naturligtvis är sånt man alltid har hemma. Väl hemma hittade jag tre nästan fulla burkar gurkmeja och noll burkar curry. I vredesmod gick jag till Coop istället för Ica och passade på att handla toapapper som jag också glömde under första rundan. 
  6. VADÅ ”LÄTT” KOKOSMJÖLK? TA DEN FETASTE NI HAR. FETT BINDER SMAK. LAGAR DU LIGHTMAT ÄR DU OCKSÅ DÖMD TILL ETT LIV UTAN SMAKLÖKAR. AVGÅ OCH DÖ 
  7. Var länge sen jag kunde kosta på mig lyxen att köpa färska örter, istället hall jag i ett helt paket frusen koriander, tänkte på Hedda och på när jag lurade i (det var inget lur) ”korianderdipp” i Sälen, det visade sig vara korianderfrödipp och inget annat, som alla vet smakar det helt annorlunda 
  8. Skit i att kärna ur den. Vad äter ni chili för om den ändå inte känns? Ha kvar samtliga kärnor. Glöm inte att tredubbla mängden chili. Det är indisk mat vi lagar, inte ”korvgryta från Bromölla med en hint av vitpeppar” 
  9. Tillaga riset i riskokare som alla risätande människor gör. Detta är standard i asien. Jag är inte rasist men dom vet väl för fan hur man kokar ris (dvs i riskokare) 
  10. Detta var en så kallad utmaning. Fick först hitta min mortel genom att lysa med min starkaste ficklampa i de mörkaste vråerna av mitt kök. När jag väl hittade den blev jag så pass trött i armen av att mortla att jag kände mig tvungen att ifrågasätta huruvida 27 års judoträning verkligen har gett någon som helst effekt. Insåg sedan att jag inte mortlar mina motståndare, jag slänger dom i marken 

31/10 2020

Kan inte påstå att jag varit vare sig naiv eller överdrivet dystopisk i denna pandemi, tänkte inte heller att vi skulle kunna leva hela vintern som om det vore augusti och september. Men blev ändå förvånad över hur snabbt det gick från ökande smitta till nya rekommendationer och därmed nya levnadsvanor.

Det får bli att börja avverka kilometer i 4:30-tempo igen. Jag får visserligen fortfarande träna barnen.

September månads uppdatering

Ute och åker tåg vilket känns som en oöverträffad lyx i dessa tider eller under rådande omständigheter eller nu när allt fortfarande är för jävligt eller vad som nu är den dagsaktuella synonymen till ”pandemin”. Jag ska inte säga att jag förstår alla som flyger interkontinentalt fyra gånger om året och den senaste månaden har befunnit sig i varierande grader av buffébesvikelse, ska inte heller påstå att jag saknar Lindesberg eller dödens väg dit, eller att trycka i mig nån sorglig jävla frukost på Scandic två helger i månaden, men det är rätt bra med miljöombyte faktiskt. Det är något med luften och umgänget i Bagarmossen också som ger en livslusten åter, syresätter blodet, gör blicken klarare, skarpare.

Är även i ett facklitterärt skov varför jag den senaste veckan har konsumerat Familjen och är halvvägs in i Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när allt är så bra?. Hittade även Alkohol, droger och hjärnan på loppis för 10 kr, efter den kanske jag tar mig tillbaka till skönlitteratur. Är vare sig någon utpräglad soldyrkare eller höstromantiker men läsandet brukar gå upp så här års, det är även nån sorts självmedicinering för säsongsövergångsmelankoli.

Har inget övrigt av vikt att rapportera men måste bekänna att jag har köpt en robotdammsugare. Vet inte om det betyder att jag blir först att ställas mot väggen när allt faller, men då har jag i alla fall rena golv. Det var väl som morsan sa när jag var liten, ”byt kalsonger så de är rena om du behöver åka ambulans”. Var alltid vagt livrädd över att min hygien skulle kontrolleras i den där ambulansen och framförallt varför det skulle göras, men accepterade ändå världens gång och det var väl vad som hände när jag köpte den där dammsugaren.

Ska köpa en Mariestad för 86 kr / 98 400 200 SJ Prio-poäng nu

Vi ska alla en gång dö

Två saker. För det första har jag funderat en del på det där med inspiration. Har läst en del gamla bloggar på senaste tiden, även min egen, det är ändå påtagligt hur det får mig att vilja skriva. Har läst en del böcker om att skriva böcker och i dem upprepas det in absurdum att man inte kan sitta och vänta på att inspirationen ska slå till och mana en till att skriva, det handlar snarare om att skapa en rutin och att skriva si och så många sidor eller ord per dag och sen plocka ut det som är bra och slänga det som är dåligt. Men det måste väl ändå gå att försätta sig själv i en sorts inspirativt tillstånd, genom att till exempel läsa sina egna gamla texter och klucka lite gott, fnissa lite, ”hf hf hfh fh fh”, tänka att ”det där var ju ganska fyndigt skrivet, vilken kul kille”.

För det andra har jag skaffat en medelavancerad gps-klocka med vilken jag framförallt loggar min puls och andra datapunkter när jag tränar utomhus. Satt på cykeln ned för en ganska brant backe häromdagen och tänkte ”nu går det väldigt fort, ramlar jag nu så dör jag nog” varpå jag (våghalsigt, får erkännas, men ibland måste man frammana starka känslor för att inte känna sig så död inombords) sneglade på klockan för att se hastigheten. 35 kilometer i timmen! Hade jag suttit i en bil, ett plåtskal som verkar alienera vem som helst från andra människor och särskilt högst mänskliga känslor som empati och sympati, hade jag säkert istället känt att hastigheten var alldeles för låg, kanske känt mig lite stressad, ökat hastigheten. Det är märkligt hur vi så kallat moderna människor hittar olika sätt att på behagligt avstånd ignorera vår egen dödlighet, det där händer inte mig, jag blir inte av med jobbet så varför ska jag vara med i facket, jag kan väl lika gärna köra i 159,5 nu när hastighetsgränsen är 130 så blir jag inte av med körkortet iallafall, inte är det väl jag som får en immunologisk överreaktion på det här nya och lite spännande respiratoriska viruset