It’s a series of tubes

Någon gång sent förra året blev jag informerad om att man inte har tandkräm på tub i Kroatien, ett land jag genom blodsband på olika sätt kan relatera till. Det visade sig stå1 på internet att man istället har hinkar med tandräm – 2 kilo, 5 kilo, 10 kilo eller mer, som man med en personlig sked tar upp tandkrämen ur. Skeden är av keramik.

Jag har sedan detta tillfälle funderat mycket på burkar, tuber, och ändamålsenliga förpackningsstorlekar. Längtade lite efter att ha en egen hink med tandkräm, jag har aldrig gillat tandkräm på tub. Tuben får en avvikande form, det blir kladdigt, den kan efter ett tag inte stå upp på ett balanserat sätt.

Har tuben existensberättigande?

Vintern gick. Våren kom. Jag började ifrågasätta olika typer av självklarheter. Ska jag verkligen ha tomatpuré på tub? Det lagas en icke marginell mängd tomatbaserad sås i detta hem. Vi hade en diskussion i gruppchatten och flera av mina vänner hävdade att tomatpuré möglar om man har den i burk. Jag sparkade bakut, det är väl bara att underhålla burken? Regelbundet laga mat med innehållet? En öppnad men oanvänd burk är en dålig burk. Jag spanade runt lite på balkanaffären vid Frölunda torg. Såg inga tandkrämshinkar men hittade tomatpuré på 5 kilo-konserv. Blev dock distraherad och kom ut ur butiken med 1 kilo urkärnade kalamatioliver i den största glasburk jag någonsin hållit i.

Jag köpte en mindre burk tomatpuré på mitt Ica istället.

Eftersom jag sedan dess har haft 1 kg kalamataoliver i den största glasburk jag någonsin ägt, har det blivit en och annan oliv under sommaren. Min olivkonsumtion har gått upp en aning, kan man säga. Jag har lagat pasta med oliver. Jag har lagat grekisk böngryta. Jag har ätit oliver med tandpetare från en liten tallrik framför teven.

Jag kände att jag äntligen hittat hem. Oliver på stor burk var det min matlagning hade saknat sedan jag nyligen hemifrånflyttad upptäckte konservhyllan i min lokala butik. Oliverna tog slut strax före en av mina semesterresor. De höll perfekt ända till slutet.

När jag kom hem från Stockholm hade min tomatpuré möglat.

Informationen om de kroatiska tandkrämshinkarna visade sig senare vara en bluff2.

Ur min telefon

Sedan en tid tillbaka jobbar även jag 100 procent hemifrån, vilket många av er kära läsare ju har gjort sen i mars. Växlar lite mellan att känna mig som att jag håller på att bli galen och att detta ändå är ganska okej. Men det är ju smittsäkert att vara galen.

Detta har jag gjort i helgen:

Sju minusgrader säger ni? Kallt om röven?
Värmen kommer inifrån.

Såg en fin bil.

Gick upp i de långa skuggornas berg: Änggårdsbergen.

Myten säger att det finns nedlagda gruvor, ravepartyn, knark och så vidare i detta berg.

Jag såg bara långa skuggor.

När jag kom upp för den långa långa uppförsbacken som inledde min långa vandring på de långa skuggornas berg möttes jag av en skylt. Jag ordnade en omröstning i en gruppchatt: ska jag gå till höger eller vänster? Det var bara Jonas och Ola som hann svara. En röstade höger och en röstade vänster. Jag slog en tärning och valde vänster.

Uppe vid fårhagen såg jag ett lejonkungenträd.

Jag fastnade vid en skylt igen. Men den här gången behövde jag inte välja höger eller vänster.

Jorden är rund? Och alla vägar leder till Eklanda.

På kvällen våttorkade jag golvet. Det såg rent ut men vattnet blev smutsigt ändå.

Efteråt kände jag mig nöjd.

OBS! BILDEN ÄR ETT MONTAGE

Jag deltog också i en till mig närstående familjs hamburgerrestaurang-lajv. Via videokonferens tog jag emot beställningar. Jag lyckades sälja på modern H paketet ”FÖRSÄKRING PLUS” som skyddar hamburgaren mot olycksfall, inbrott, drulle, vattenskada. Tyvärr tog jag min svartrutiga skjorta och inte min rödrutiga vilket nog hade varit mer McDonalds-liknande. Den kanske ingår i FÖRSÄKRING SUPER.

Jag gick ut på en promenad till. Dom bygger massa nya hus vid min gamla studentlägenhet.

Den stora, kala betonghuskroppen med många löst hängande bygglampor utgjorde en skarp kontrast till det omgivande mörkret och jag kände mig som en av åtta miljarder människor på denna jord.

Stötte på ett annat nybygge nära AG, folk har julpyntet kvar! Vad är det här för sinnessjukt tänkte jag till jag kom på att tjugondag knut redan passerat för länge sen, och sedan bibehöll jag min ursprungliga tanke.

Vid det här laget kändes -7°C mer och mer som -7°C och jag snabbade på stegen hem. Sedan spelade jag dataspel.

Eftersom jag har ett lagom mått av självplågeri kombinerat med någon sorts träningsnarkomani i mig sprang jag samma sträcka (drygt 6 km) i dag. Det var inte -7°C längre.

Nu ska det regna i en vecka.

Spaning

Upphettad majs, så kallad momochitl1 tycks vara en stark trend år 2021. Redan den 7 januari talade delar av min bekantskapskrets in extenso om denna delikatess. Det finns många potentiella användningsområden: rätten kan bäras som halsband eller huvudbonad och i särskild dans, eller varför inte som tillbehör till vickningen2. Den var tidigt en del av ceremonier och fanns som ornament på statyer. Försäljningen tog anmärkningsvärt nog fart under depressionen på 1920-talet och vad vore väl mer lämpligt än att vi nu bara KÖR, under denna vår förevarande depression.

Måste bara ta mig till Hemköp Masthugget där det tydligen finns särdeles sällsynta sorter på lösvikt3 (18,90/hg).


  1. DN 2007-02-22 
  2. Vickning (eller nattsexa) kallas en enklare improviserad måltid som äts framåt natten eller småtimmarna. 
  3. Ej att sammanblanda med viktlös, vilket förefaller vara dessa korns naturliga tillstånd kring 180”C. 

Manus manum lavat

Minns att jag förra nyår skrev något om att det enda man kan vara säker på är att framtiden inte kommer att präglas av status quo som baktiden hittills har gjort. Det finns mycket att säga om 2020, de flesta skulle väl säga att det har varit ett dåligt år men jag vet inte om jag håller med. Kanske har drabbats av något hurtigt optimistiskt så här på sluttampen men när jag tänker tillbaka minns jag nog det som var bra?

Exempel på det som var bra: glad för skidresan jag hann med innan pandemin, uppskattar insikten i att även en relativ ensamvarg som jag verkligen behöver träffa andra människor, minns med värme alla tillfällen som det ändå har blivit så under året, har lärt mig att vara ledig och umgås med mig själv på ett mycket mer konstruktivt sätt än tidigare, har labbat med mitt datanätverk till den grad att jag nu har snabbare internetuppkoppling än vad jag vågat drömma om, har sprungit och sprungit och sprungit vilket skänkt mig en tidigare oupplevd känsla av lugn och harmoni, har kommit iväg till andra län och även andra sidan Sverige några få gånger vilket jag har levt på i månader efteråt, har fått uppleva min brorsdotter kasta sig in i talets gyllene rike, det forsar ut ord och fullständiga meningar, har lärt mig att vår inomhusförening trots allt håller ihop trots att vi har fått ställa om extremt mycket, har insett hur viktiga mina gruppchattar är för att behålla kontakten med verkligheten, har kunnat jobba hemifrån vilket jag aldrig trodde skulle hända med min nuvarande arbetsgivare, har tryckkokat olika grytor med glädje, har ångkokat olika grönsaker med glädje, har fått glädjande nyheter om ännu fler barn alstrade av personer som jag verkligen tycker om, har så sakteliga börjat skriva lite mer regelbundet igen, har verkligen läst många tegelstenar till böcker, har hängt några dagar på landet vilket gjorde mig lycklig i två månader, har skickat de bästa julkorten hittills, har börjat längta efter hemmafester, har cyklat mer än vad jag har gjort något annat år i vuxen ålder, har sett hur delar av världen omkring mig liksom vaknat upp ur sin medelklassdimma och börja fatta vad som är viktigt, har börjat vakna upp ur min medelklassdimma och börjat fatta vad som är viktigt, har insett att oavsett hur det går med vaccineringen och 2021 så är sommaren en frizon, har insett att alla människor har ångest inför tillvaron och vår pyttelilla plats i sammanhanget, har verkligen verkligen verkligen känt mig lycklig över alla fantastiska människor i mitt liv i min tillvaro och min pyttelilla plats i sammanhanget.

Ser fram emot 2021.

Den som vill handla måste kunna gripa tillfället. Ingen vet om det kommer igen.

Befinner mig för tillfället i 2017. Läste ut Renegater1 av Klas Östergren. Har läst de tidigare böckerna i trilogin, började förstås med Gentlemen när jag var ung och svår etc, och gillade den, men nu när jag är äldre och lätt läste jag mest dessa 748 sidor för att ryktet sa att det någonstans i textmassan fanns 200 sidor eller så om Svenska Akademien2. Östergren har ju länge sysslat med spionromantik, så även i denna bok, vilket glädjer mig. Han är också lite babblig, liksom jag, men när man väl kommer in i det är det enastående berättelser som liksom nystas upp och 70 sidor senare är man tillbaka där uppnystningen började. Svårt att förklara men läs boken om ni har 748 sidor över. Jag fick en större förståelse för den där skandalen3 också.

Har fortsatt med Linderborgs Året med 13 månader vilket än så länge är mycket intressant. Älskar att läsa om journalister som begår journalistik och väger saker emot varandra, vandrar runt i olika redaktionslandskap, konstant ringer diverse vänner med kända namn, flanerar i Stockholm, umgås med Dan Josefsson, tar publicistiska beslut och så vidare. Ja jävlar vad jag har läst denna julhelg. Det är sånt man gör 2017


  1. renega´t substantiv ~en ~erre·neg·at·en●person som har upp­hört att bekänna sig till viss lära och blir starkt kritiserad för det ned­sätt.; särsk. (förr) i kommunistisk polemik↩︎
  2. Ej det band jag 2002 såg i Huskvarna.↩︎
  3. Fortfarande inte bandet.↩︎

God jul!

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

(Stig Dagerman)

Heliga natt

Befinner mig för närvarande i hemstaden till vilken jag har flytt under pågående pandemi. Som befolkningen i övrigt tänkte jag idka en annorlunda högtid denna gång, ids exempelvis inte att stryka skjortan denna lillaftonskväll som sig bör, eftersom inga avlägsna släktingar kommer närvara, behöver alltså inte spela vuxen denna gång, men den är easy iron eller vad det heter och får helt enkelt hänga sig i form (på galge, ej i snara). Har förbättrat mitt paketinslagningskoncept med i snitt 30 procent sedan föregående år genom att vänta med själva snörningen till julaftons morgon, på så sätt hinner inga rosetter bli vanställda under transporten osv etc.

Nu ska jag återgå till att läsa Renegater, har dock Bingolotto på i bakgrunden för att behålla kontakten med omgivningens verklighet

Jag står här frusen fast / äntligen stilla

Jag var ute och cyklade i godan ro förra veckan, skulle göra ett snabbt ärende på lunchen. (Ja, jag jobbar fortfarande på kontoret ibland, vi har egna rum så det får väl anses någorlunda pandemisäkert.) Tänkte att det inte behövdes någon hjälm, en femminuterstur till Nordstan, glasögonen var på, lurarna i. Så – plötsligt! – körde jag in i en kant, for av cykeln. Hann i situationen uppfatta att vad som föreföll vara en hel högstadieklass stod på trottoaren och idkade samvaro – det här blir pinsamt! tänkte jag, alltmedan jag flög av cykeln, satte i en fot, hann reflektera över att ”den här balansen är otillräcklig”, lutade mig framåt, satte i armen i en båge som vi gör i kampsporten jag tränar och gjorde ett perfekt så kallat framåtfall, rullade ner på kullersten och upp igen. Glasögonen hela, över huvud taget helt oskadd, men på något outgrundligt vis bröts nyckeln av i låset. Högstadieklassen ifråga visade en rörande omtanke, ett av barnen dröjde sig kvar i någon halvminut: ”är det säkert att det gick bra?”.

Två lärdomar av detta: 1. är tacksam över att ha tränat fallteknik, 2. det är för fan omöjligt att få ur nyckeln. Har monterat av låset, får köpa ett nytt. En liten konsekvens av en stor gravitationsupphävande upplevelse

Nu biter frosten igen

Det är inte bara minnet av känslan av att befinna sig i en alternativ verklighet som gör att jag längtar till en riktig smällvinter igen, det är snarare känslan av kontraster, skarpt mot mjukt, kallt mot varmt, bländvitt mot dämpad belysning. Det kan visserligen kännas trevligt att tänka på sommaren och våren, särskilt att befinna sig utomhus i utkanten av dygnet, när staden somnat in men när det ändå är ljummet, eller att sitta vid en eld i kortbyxor och t-shirt klockan fyra på morgonen, men det är kontrastlöst, klibbigt, jämnt. Det har blivit extra tydligt det här året, och det har jag skrivit innan, att det inte är vardagarna som är livet, det som bara pågår, utan snarare det som tvärt bryter av, som ankare att förhålla sig till, eller som det har blivit under 2020, att krampaktigt hålla sig fast vid, tänka tillbaka på, återgestalta. Det är också något med det kompakta mörker som omger oss under vinterhalvåret och hur en strålande snötäckt vinterdag bryter av mot det; sex soltimmar om dagen och sex utomhustimmar om dagen. Sedan kommer man in från skidbacken eller pulkabacken eller elljusspåret eller naturskyddsområdet och är förfrusen, bländad, röd om kinderna, och allting är tvärtom. Det är dunkelt, varmt, stillasittande, hemtrevligt. Det är inte livet som är livet utan ALLA GÅNGER VI AVBRYTS

30 000 meter

I dag sprang jag mitt livs tredje mil på 49 minuter och 12 sekunder, i loppet Lucia Race. Det var kul! Jobbigt men inte plågsamt. Min kompis Per tog i lite mer, han cyklade och simmade också, förutom löpningen. Besök gärna hans hjulkalender där han cyklar varje dag för att samla in pengar till Barncancerfonden.

Annars har jag semester nu. Ska ägna en vecka åt att skura under spisen, rensa förrådet, färgsortera mina kläder och kanske förbereda lite inför jul. Kanske även springer mitt livs fjärde mil?

SKA ÄVEN HÄLLA I MIG GLÖGG OCH SPELA TV-SPEL

Helga natt

Det är december, ett faktum som är ganska svårbegripligt eftersom det nyligen var april. Länge tänkte jag mig att det var vardagarna som var livet, men 2020 har lärt mig att det var alla små avvikelser som utgjorde en känsla av rörelse, referenspunkter i tiden. När allt bara pågår så pågår allt bara. Med anledning av detta ska jag eventuellt anordna en fest (se 2019 års ordböcker) när detta undantagstillstånd är passerat.

I dag sprang jag mitt livs andra mil. Har aldrig identifierat mig som någon sorts långlöpare men det har visat sig att efter cirka sex kilometer är det bara att fortsätta, där någonstans är det inte särskilt jobbigt längre. Per Andersson d.ä. tipsade mig om ett lopp på söndag till förmån för Barncancerfonden som jag tänkte klara av. Starttiden är valfri, jag tror att det får bli efter solnedgången.

Annars har jag pyntat på jobbet. Satte bl.a. upp en gigantisk photoshoppad tomtebild föreställande mig själv, i A3-format (2017 års julkort). Har inte pyntat hemma.

Nästa vecka har jag semester.

Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt

Diskuterade detta med myndigheternas i dag skärpta ton och andra vågen etcetera med en person, nämnde att jag i våras visserligen initialt hade ett enormt ångestpåslag men att jag också vande mig vid situationen under årets ljusa månader vilket nog underlättar nu när vi som förväntat drabbas av säsongsvariationen under årets mörka månader. Visade sig att den andra under sommaren och tidig höst å sin sida hade slappnat av och tänkt att det nog var över vilket orsakat en större förvåning och därmed smäll nu. Vad olika man kan uppleva samma skeende ändå.

Min inställning för tillfället är mer ”jaha, årets vanligtvis dödaste* månad december blir lika död i år, hoppas det går att fira jul bara”.

*: Vet att nån rabiat svensklärare en gång påstod att man inte kan böja ”död” men det går alldeles utmärkt, vilket ni ser.