Jag minns inte exakt vad jag tänkte på nyårsafton 2009 men jag minns att det kändes som att en stor landmassa precis skulle börja röra på sig. Det kanske låter mer dramatiskt än vad det var, men i mars 2010 ansökte jag till JMG på Göteborgs Universitet och i juli sa jag upp mig. Det var en strålande tid, full av framtidstro, jobbig men hoppfull, en skräckblandad förtjusning.

Om några timmar är det ett nytt decennium. Jag har inga speciella planer, rastlösheten och oron som kännetecknade slutet av 2009 är långt borta. Men det känns ändå som att vi står inför något avgörande. Jag läste om det psykologiska fenomenet end-of-history illusion som går ut på att människor tror att stora förändringar har inträffat fram till nu men inte tror att någonting kommer att förändras i framtiden. Jag känner snarare tvärtom inför 2020-talet. Förstår inte hur någon tänkande och kännande vuxen människa inte kan vara fullkomligt panikslagen inför stundande klimatförändringar och den obönhörliga samhällskollaps som kommer att föregå eller efterfölja. Går varje vecka och väntar på att det nuvarande finansiella systemet ska totalkrascha. Vem kommer styra det här landet? Vad händer när golfströmmen stannar? Och hur ska vi göra med maten?

Samtidigt är det väl där jag är nu som man ska befinna sig om nu allting vänds upp och ner. Det är ganska stabilt. Lika delar cynism och hopp, en känsla av att allt kanske inte ordnar sig men att det bara är att gilla läget.

Gott nytt på er. Vi får fixa det här tillsammans.