Vi ska alla en gång dö

Två saker. För det första har jag funderat en del på det där med inspiration. Har läst en del gamla bloggar på senaste tiden, även min egen, det är ändå påtagligt hur det får mig att vilja skriva. Har läst en del böcker om att skriva böcker och i dem upprepas det in absurdum att man inte kan sitta och vänta på att inspirationen ska slå till och mana en till att skriva, det handlar snarare om att skapa en rutin och att skriva si och så många sidor eller ord per dag och sen plocka ut det som är bra och slänga det som är dåligt. Men det måste väl ändå gå att försätta sig själv i en sorts inspirativt tillstånd, genom att till exempel läsa sina egna gamla texter och klucka lite gott, fnissa lite, ”hf hf hfh fh fh”, tänka att ”det där var ju ganska fyndigt skrivet, vilken kul kille”.

För det andra har jag skaffat en medelavancerad gps-klocka med vilken jag framförallt loggar min puls och andra datapunkter när jag tränar utomhus. Satt på cykeln ned för en ganska brant backe häromdagen och tänkte ”nu går det väldigt fort, ramlar jag nu så dör jag nog” varpå jag (våghalsigt, får erkännas, men ibland måste man frammana starka känslor för att inte känna sig så död inombords) sneglade på klockan för att se hastigheten. 35 kilometer i timmen! Hade jag suttit i en bil, ett plåtskal som verkar alienera vem som helst från andra människor och särskilt högst mänskliga känslor som empati och sympati, hade jag säkert istället känt att hastigheten var alldeles för låg, kanske känt mig lite stressad, ökat hastigheten. Det är märkligt hur vi så kallat moderna människor hittar olika sätt att på behagligt avstånd ignorera vår egen dödlighet, det där händer inte mig, jag blir inte av med jobbet så varför ska jag vara med i facket, jag kan väl lika gärna köra i 159,5 nu när hastighetsgränsen är 130 så blir jag inte av med körkortet iallafall, inte är det väl jag som får en immunologisk överreaktion på det här nya och lite spännande respiratoriska viruset