Nu biter frosten igen

Det är inte bara minnet av känslan av att befinna sig i en alternativ verklighet som gör att jag längtar till en riktig smällvinter igen, det är snarare känslan av kontraster, skarpt mot mjukt, kallt mot varmt, bländvitt mot dämpad belysning. Det kan visserligen kännas trevligt att tänka på sommaren och våren, särskilt att befinna sig utomhus i utkanten av dygnet, när staden somnat in men när det ändå är ljummet, eller att sitta vid en eld i kortbyxor och t-shirt klockan fyra på morgonen, men det är kontrastlöst, klibbigt, jämnt. Det har blivit extra tydligt det här året, och det har jag skrivit innan, att det inte är vardagarna som är livet, det som bara pågår, utan snarare det som tvärt bryter av, som ankare att förhålla sig till, eller som det har blivit under 2020, att krampaktigt hålla sig fast vid, tänka tillbaka på, återgestalta. Det är också något med det kompakta mörker som omger oss under vinterhalvåret och hur en strålande snötäckt vinterdag bryter av mot det; sex soltimmar om dagen och sex utomhustimmar om dagen. Sedan kommer man in från skidbacken eller pulkabacken eller elljusspåret eller naturskyddsområdet och är förfrusen, bländad, röd om kinderna, och allting är tvärtom. Det är dunkelt, varmt, stillasittande, hemtrevligt. Det är inte livet som är livet utan ALLA GÅNGER VI AVBRYTS