Jag står här frusen fast / äntligen stilla

Jag var ute och cyklade i godan ro förra veckan, skulle göra ett snabbt ärende på lunchen. (Ja, jag jobbar fortfarande på kontoret ibland, vi har egna rum så det får väl anses någorlunda pandemisäkert.) Tänkte att det inte behövdes någon hjälm, en femminuterstur till Nordstan, glasögonen var på, lurarna i. Så – plötsligt! – körde jag in i en kant, for av cykeln. Hann i situationen uppfatta att vad som föreföll vara en hel högstadieklass stod på trottoaren och idkade samvaro – det här blir pinsamt! tänkte jag, alltmedan jag flög av cykeln, satte i en fot, hann reflektera över att ”den här balansen är otillräcklig”, lutade mig framåt, satte i armen i en båge som vi gör i kampsporten jag tränar och gjorde ett perfekt så kallat framåtfall, rullade ner på kullersten och upp igen. Glasögonen hela, över huvud taget helt oskadd, men på något outgrundligt vis bröts nyckeln av i låset. Högstadieklassen ifråga visade en rörande omtanke, ett av barnen dröjde sig kvar i någon halvminut: ”är det säkert att det gick bra?”.

Två lärdomar av detta: 1. är tacksam över att ha tränat fallteknik, 2. det är för fan omöjligt att få ur nyckeln. Har monterat av låset, får köpa ett nytt. En liten konsekvens av en stor gravitationsupphävande upplevelse