I april förra året, under de så kallade påskkravallerna, inledde jag en längre diskussion med en dåvarande bekant som, vilket förvånade mig, visade sig ha en annan politisk åskådning än jag själv. Jag minns att det var en ljus påsk, någorlunda varm, och det var dammigt och skitigt som det ofta är de första vårveckorna, det ligger fortfarande kvar grus på cykelbanorna, det är någon odefinierad finkornig sand överallt. Min dåvarande bekant förvånade mig genom att argumentera för att det nu var slut med demokratin i Sverige, de mörka krafterna hade tagit över, det enda sättet för staten att reglera den kraftiga sociala oron var att slå tillbaka resolut, man fick inte visa någon tveksamhet. Jag och min bekant åt hamburgare på en innergård i Mölndal. När jag i efterhand tittar på foton visar det sig att han bar en t-shirt med ett namn på, jag googlar det, det visar sig vara en youtuber i gränslandet mellan högerextremism och konservatism, nån anti-woke-amerikan. Min bekant är socionom, har gjort stora yrkesmässiga insatser i en strävan efter ett rättvist samhälle med bättre villkor för de mer utsatta folkgrupperna och med målet att ge särskilt ungdomar en mer meningsfull fritid. Han visar sig vara hjärntvättad. Det går inte ihop.

I syfte att förstå min bekant begår jag olika handlingar som inte riktigt rimmar med min i övrigt skenbart kategoriska natur. Jag lyssnar på hans inrådan på ett antal poddar bestående av män klart i det dova skuggland som är nyliberal högerextremism: Hanif Bali, Ivar Arpi, Jörgen Huitfeldt. Jag har en ärlig önskan att försöka förstå, men inte att förstå det min bekant tror att jag vill förstå (det vill säga hans allmänna politiska åskådning). Istället vill jag förstå hans hjärntvätt, vägen från socionomprogrammet till radikalisering till radikal, vägen från humanist till avhumanist. Jag lyssnar på timtals av poddar, det är ett konstant mörker. Trodde i min enfald att de ändå skulle ge mig något, kanske någon sorts svart humor, kanske skärvan av en politisk analys, istället är allt som möter mig en stenkorkad och genomvidrig syn på människan, ett latent hat mot alla som uppfattas som svaga, ingen analys över huvud taget. Det går inte ihop, jag förstår inte den person jag trodde mig känna, vi fortsätter skriva till varandra. Han kallar Ebba Busch för häftig och karismatisk, jag kallar henne psykopat. Jag länkar flera böcker som handlar om förortskravaller, flera forskningsrapporter om polistaktik och upploppets dynamik, försöker förklara att det som nu har skett i Norrköping och Linköping och Örebro inte är demokratins undergång utan följden av bristfällig planering och ett antal olyckliga omständigheter som sammanfallit, en perfekt storm. Min bekanta, som i övrigt ger intryck av att vara en läsande och förstående person, läser inte och förstår inte, vi fortsätter att skriva.

Den 27 april 2022 dör Kristian Lundberg, den författare som nog mer än någon annan samtida författare har beskrivit prekariatet och de utnyttjade människornas villkor eller snarare brist på villkor. Jag läser i snabb takt och på olika tågresor Och allt skall vara kärlek, Sånger från avgrunden, jag läser om Yarden. Jag nämner Kristian Lundberg för min bekant, han vet inte vem Kristian Lundberg är. När påskkravallerna lättar något från mediernas förstasidor tar istället NATO-processen vid, Erdogan börjar ställa krav på Sverige. Den person jag trodde var humanist relativiserar nu en diktator, antyder att Erdogan nog har mer rätt än sossarna i alla fall, jag bryter kontakten.

Det blir inga fler sms. Och Kristian Lundberg skriver:

Den svenska arbetarrörelsen, folkbildningen, frikyrkorna och delar av nykterhetsrörelsen lyckades på kort tid bygga upp ett folkhem där människan, den enskilde människans utsatthet, stod i fokus. Aldrig mer ett samhälle där världen delas upp i de som äger och de som blir ägda. Aldrig mer skulle maktlösheten vara en daglig, ständigt återkommande känsla.

Hur kunde det då komma sig att vi idag har skapat ett system som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är?